Prefix Roberta - brain and beauty

Den sanna historien om Berta brandsoldat

Jag är inte direkt livrädd för åskväder, men jag tycker att det är bra nog otäckt när det blixtrar och dånar. Mina puffar däremot är magnifikt oberörda. Nå, den här dagen, onsdagen den 21 juli 1999, som jag tänker berätta om, var vi ensamma hemma när ett praktfullt åskväder drog fram över trakten. Regnet öste ner, hagel stora som tiokronor. Vi satt ute på trappan och beundrade skådespelet, för eftersom man inte kan stoppa eländet, kan man i alla fall uppskatta showen. D v s jag tittade och räknade mellan blixt och muller - puffvalparna försökte fånga hagel utan att bli våta och de vuxna hundarna slappade. Det blixtrade och mullrade runt omkring oss och så kommer den där karakteristiska hårda smällen, när åskan slår ner, blixt och dån samtidigt. "Det där var nära" tänkte jag för mig själv. Berta, som legat och slöat, blev väldigt orolig, började springa fram och tillbaka, till mig, till trappan till övervåningen, tillbaka till mig, fram och åter. Jag tog upp henne i famnen, försökte trösta, trodde att hon blivit rädd. Men Berta ville inte alls bli tröstad, hon stretade emot och sprattlade så att jag var tvungen att släppa ner henne igen, för att inte tappa henne. Hon återtog sitt rantande och då jag - dumskalle - till sist begrep att hon ville något, kilade hon uppför trappan till övervåningen. När jag öppnade dörren dit kom en stickande otäck lukt emot mig! Åskan hade slagit ner i huset! Den hade slagit sönder proppar i proppskåpet och bränt sönder symaskinen. Underlaget som maskinen stod på var svartbränt och illaluktande rök från smältande plast bolmade fram. Tack vare Bertas snabba reaktion och envishet, var jag ju där innan det börjat brinna ordentligt och kunde ganska enkelt slänga ut de nedsotade, rykande prylarna och vädra ut rök och stank. Berta själv knallade ner igen när hon visat mig vad som pågick. Hon tyckte inte alls om lukten, det blev ett väldigt nysande och pustande, innan hon slog sig till ro igen ute på trappan. F ö tyckte hon tydligen inte att det var så märkvärdigt att rädda huset från eldsvåda, men om inte Berta varit så klok och så envis, hade jag antagligen suttit kvar på trappan i godan ro till dess hela övervåningen stått i brand. Vi har alltid varit extra stolta över Berta och tycker att hon är en hund utöver det vanliga. Hon är inte bara vacker (just erövrat sin Int Ch-titel), hon är intelligent, hon är initiativrik och vi kan berätta mycket mer om alla hennes dråpliga påfund. Men att rädda huset från eldsvåda, det är allt bra fantastiskt!