Chineshistorier Ibland får man hälsningar från valpar som man sålt och den här hälsningen kom från Kasper och Wilma som bor i Uppsala. Vi tänkte skriva och berätta en liten lustig sak som hände när vi var ute en kväll i vintras. Det var ruskigt kallt, så vi hade våra röda jackor på oss och var varma, glada och pigga som vanligt. Vi var på hemväg, hade stannat vid Börjegatan och gått lugnt och stilla över vägen tillsammans med matte. Se´n gjorde vi som vi brukar göra, sprang hemåt så fort benen bar oss, med öronen fladdrande ovanför huvudet. Då såg matte tre välklädda gentlemän i 50-årsåldern komma gående på Stabbylundsgatan (kanske något överförfriskade). När vi rusar förbi dem stannar de upp och en av dem säger häpet: " KOLLA, två kaniner i RÖDA VÄSTAR!" De lät nog korken sitta kvar på flaskan resten av kvällen, det tror matte i alla fall. Hälsningar från Kaxiga Kasper och Wimsiga Wilma Lohamras Bisqvie alias Wimsiga Wilma och Lohamras Banana Split alias Kaxiga Kasper. Här kommer ytterligare en sann historia ur livet Juli 2006 var vi på utställning i Alfta och vilken helg det blev! Det en mycket livlig utställningsplats - även nattetid! Det påverkar nu inte en rutinerad övernattare nämnvärt, jag proppade öronen fulla med hörselskydd och sov gott. Klockan halvtvå på natten vaknade jag av ett ovanligt ljud och tätt tryckt mot dörren i husbilen står en främmande karl, iförd enbart kalsonger, eller kanske var det badbyxor, jag tittade inte efter särskilt noga. Varför han stod tryckt mot dörren? Jo, framför honom stod ett mycket litet, mycket naket och mycket modigt litet lejon och morrade ända längst ned från magen - Det var Benji, min franske musketör! Efter att ha tagit in scenen frågade jag:"Vad gör du här?" och fick någon slags grymtning till svar. "Ut härifrån!", fortsatte jag ogästvänligt. Vad jag förstår var han tankad upp över gälarna, men nu kläckte han i alla fall ur sig att han nog hade gått in i fel husbil och det var ju tämligen uppenbart. Jag fortsatte: "Försvinn ögonblickligen!" och han fumlade upp dörren och försvann i natten, förmodligen för att testa ytterligare några husbilar. Efter att ha stängt och reglat alla tänkbara ingångar till bilen, även takluckan (!) ifall gentlemannen i kalsipper skull få för sig att prova den vägen också, så somnade jag lugnt in igen. Vaddå rädd? - inte då, inte med Benji Braveheart som reskamrat! ........... Sådana är dom chineserna, ställer upp då det verkligen gäller!

En keeshistoria Keesar har en rolig egenhet, de skrattar! Hemvändande familjemedlemmar möts ofta i dörren av en leende hund. Leendet används också t ex när man har gjort något bus. Det är inte så lätt att vara sträng mot ett busfrö med ett stort flin och vickande svans. De har ett förflutet som vakthundar på både pråmar och gårdar i Holland och Tyskland. Därav följer att de är mycket hemmatrogna och också att de var tvungna att ha mycket god urskiljningsförmåga, för när man skulle vakta och när man skulle låta bli. När husbondfolket var borta från pråmen, eller låg och sov, då släppte man inte ombord en enda kotte, men sedan, när lasten skulle lossas, måste man sluta vakta. Det duger ju inte att stuveriarbetarna blir bitna i benen! Här kommer berättelsen: Vår äldsta tik, Int Ch Ledwell Carolina Moon "Tuffy" kallad, har tagit på sig huvudansvaret för det här hushållet. Ofta när vi åker bort, väljer hon att stanna hemma och det gjorde hon vid just det här tillfället. Hon brukar lägga sig på trappan. Nå nu skulle vi få gäster (hundfolk förstås) och vi bestämde en tid mitt på dagen. På förmiddagen var vi borta och när vi svänger runt kröken hemma ser vi att de redan kommit. Det är sommar, solen flödar och när vi kommer fram tittat jag dumt och säger: "Men varför sitter ni i bilen? Tuffy är med, hälsar och flinar, (se ovan, de skrattar) viftar på svansen. De upprörda, halvkokta gästerna pekar anklagande: Det skall du fråga! Din förbaskade hund! Monstret morrade och visade tänderna så fort vi rörde oss!" Hon släppte inte ut dem ur bilen förrän vi kom hem!! Då återgick hon till att vara glad och klappvänlig! En riktig liten pråmhund! Och en keeshistoria till: Det finns andra berömda keesar, t ex "Teddybjörnen Fredriksson" (jo han hette så i stamtavlan) som arbetade hela sitt liv som blindledarhund. Han utbildades privat, eftersom Statens Hundskola tyckte att han var för liten. Man utbildade bara schäfrar på den tiden. Men Teddy avlade sin examen med glans och fick tillstånd att bära den vita selen. Hans husse hade många fina upplevelser med Teddy och berättade t ex om denna: "Teddy och jag hade gått till kiosken för att köpa kvällstidningen. Fumlig som jag är, tappade jag småpengar på marken vilka Teddy genast plockade upp. (Han är van att städa efter mig.) Han fick extra mycket beröm, för jag, som inget ser, tyckte att det var mycket duktigt att ta reda på alla de där små mynten. Efter den dagen går den dagliga "köpa-tidningen-rundan" alltid med förtjänst, för numera letar Teddy alltid upp alla småmynt som folk tappar vid kiosken." Det, mina vänner, är keesen i ett nötskal: vänlig, läraktig och med förmåga att agera självständigt vid behov.

Och så måste jag berätta om Berta Brandsoldat: Jag är inte direkt livrädd för åskan men jag tycker att det är bra nog otäckt när det blixtrar och dånar. Mina chineser däremog är magnifikt oberörda. Nå, den här dagen, som jag tänker berätta om, var vi ensamma hemma när ett praktfullt åskväder drog fram över trakten. Regnet öste ner, hagel stora som tiokronor. Vi satt ute på trappan och beundrade skådespelet, för eftersom man inte kan stoppa eländet, kan man i alla fall uppskatta showen. D v s jag tittade och räknade mellan blixt och muller - valparna försökte fånga hagel utan att bli våta och de vuxna hundarna slappade. Det blixtrade och mullrade runt omkring oss och så kommer den där karakteristiska hårda smällen, när åskan slår ner, blixt och dån samtidigt. "Det där var nära" tänkte jag för mig själv. Berta (Prefix Roberta), som legat och slöat, blev väldigt orolig, började springa fram och tillbaka, till mig, till trappan till övervåningen, tillbaka till mig, fram och åter. Jag tog upp henne i famnen, försökte trösta, trodde att hon blivit rädd. Men Berta ville inte alls bli tröstad, hon stretade emot och sprattlade så att jag var tvungen att släppa ner henne igen, för att inte tappa henne. Hon återtog sitt rantande och då jag - dumskalle - till sist begrep att hon ville något, kilade hon uppför trappan till övervåningen. När jag öppnade dörren dit kom en stickande otäck lukt emot mig! Åskan hade slagit ner i huset! Den hade slagit sönder proppar i proppskåpet och bränt sönder symaskinen. Underlaget som maskinen stod på var svartbränt och illaluktande rök från smältande plast bolmade fram. Tack vare Bertas snabba reaktion och envishet, var jag ju där innan det börjat brinna ordentligt och kunde ganska enkelt slänga ut de nedsotade, rykande prylarna och vädra ut rök och stank. Berta själv knallade ner igen när hon visat mig vad som pågick. Hon tyckte inte alls om lukten, det blev ett väldigt nysande och pustande, innan hon slog sig till ro igen ute på trappan. F ö tyckte hon tydligen inte att det var så märkvärdigt att rädda huset från eldsvåda, men om inte Berta varit så klok och så envis, hade jag antagligen suttit kvar på trappan i godan ro till dess hela övervåningen stått i brand. Vi har alltid varit extra stolta över Berta och tycker att hon är en hund utöver det vanliga. Hon är inte bara vacker (just erövrat sin Int Ch-titel), hon är intelligent, hon är initiativrik och vi kan berätta mycket mer om alla hennes dråpliga påfund. Men att rädda huset från eldsvåda, det är allt bra fantastiskt!