Keeshistoria och historier om keeshond Keesen är en fantastisk allroundhund, det finns keesar som tävlar både i lydnad och agility. Den mest framgångsrika lydnadshunden tror jag är Sanifannin Unelma, som var medlem i finska landslaget i lydnad. Keesen brukar vara förtjusta i barn och passar mycket bra som familjehund. En mycket stor fördel är att den helt saknar jaktlust. Lätt att ha med i skog och mark alltså och den är väldigt glad över trevliga promenader. Däremot är den inte i behov av några våldsammare motionspass t ex cykelmotion. Nej hellre då leka kurrragömma, öppna paket, leta gömda godisbitar, göra konster. Samtidigt är den inte tyngre än att man kan bära den i rulltrappan i tunnelbanan om det kniper. Förutom alla dessa fördelar är den väldigt vacker, med en yvig, lättskött päls. De har också en annan rolig egenhet, de skrattar! Hemvändande familjemedlemmar möts ofta i dörren av en leende hund. Leendet används också t ex när man har gjort något bus. Det är inte så lätt att vara sträng mot ett busfrö med ett stort flin och vickande svans. Keesarna har ett förflutet som vakthundar på både pråmar och gårdar i Holland och Tyskland. Därav följer att de är mycket hemmatrogna och också att de var tvungna att ha mycket god urskiljningsförmåga, för när man skulle vakta och när man skulle låta bli. När husbondfolket var borta från pråmen, eller låg och sov, då släppte man inte ombord en enda kotte, men sedan, när lasten skulle lossas, måste man sluta vakta. Det duger ju inte att stuveriarbetarna blir bitna i benen! Nu måste jag dra en keeshistoria. Vår äldsta tik, Int Ch Ledwell Carolina Moon "Tuffy" kallad, har tagit på sig huvudansvaret för det här hushållet. Ofta när vi åker bort, väljer hon att stanna hemma och det gjorde hon vid just det här tillfället. Hon brukar lägga sig på trappan. Nå nu skulle vi få gäster (hundfolk förstås) och vi bestämde en tid mitt på dagen. På förmiddagen var vi borta och när vi svänger runt kröken hemma ser vi att de redan kommit. Det är sommar, solen flödar och när vi kommer fram tittat jag dumt och säger: "Men varför sitter ni i bilen? Tuffy är med, hälsar och flinar, (se ovan, de skrattar) viftar på svansen. De upprörda, halvkokta gästerna pekar anklagande: Det skall du fråga! Din förbaskade hund! Monstret morrade och visade tänderna så fort vi rörde oss!" Hon släppte inte ut dem ur bilen förrän vi kom hem!! Då återgick hon till att vara glad och klappvänlig! En riktig liten pråmhund! Det finns andra berömda keesar, t ex "Teddybjörnen Fredriksson" (jo han hette så i stamtavlan) som arbetade hela sitt liv som blindledarhund. Han utbildades privat, eftersom Statens Hundskola tyckte att han var för liten. Man utbildade bara schäfrar på den tiden. Men Teddy avlade sin examen med glans och fick tillstånd att bära den vita selen. Hans husse hade många fina upplevelser med Teddy och berättade t ex om denna: "Teddy och jag hade gått till kiosken för att köpa kvällstidningen. Fumlig som jag är, tappade jag småpengar på marken vilka Teddy genast plockade upp. (Han är van att städa efter mig.) Han fick extra mycket beröm, för jag, som inget ser, tyckte att det var mycket duktigt att ta reda på alla de där små mynten. Efter den dagen går den dagliga "köpa-tidningen-rundan" alltid med förtjänst, för numera letar Teddy alltid upp alla småmynt som folk tappar vid kiosken." Det, mina vänner, är keesen i ett nötskal: vänlig, läraktig och med förmåga att agera självständigt vid behov.